Vardagliga storverk
Meningen med livet. Det kan vi fundera över när vi tänker stora tankar – och det är den vi uppgivet söker när vi är låga. Varför finns vi till? Vad är det meningen att jag ska bidra med? Hur passar jag in i det stora sammanhanget?
Globalt är det vanligast att vi hittar svaren på dessa frågor i religioner. I heliga skrifter över hela vår planet står tydligt uttryckt vad vi ska göra och vad vi ska låta bli för att nå salighet. I vårt sekulariserade samhälle har de flesta lämnat religionen som förklaringsmodell och står ofta utan. Hur klarar vi det? Inte så bra, visar det sig.
Meningslöshet är en farlig känsla. Om vi känner att ingenting spelar någon roll, kan det ta sig förskräckliga uttryck. Från det relativt harmlösa att överspendera, köpa mycket prylar, till att tappa respekten för andras saker och andras liv. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Vi har också mest depressioner och självmord. Ibland spekulerar jag i om det hänger ihop. Är vi helt enkelt farligt meningslösa? Det kan vara svårt att se vad vi bidrar med och varför vi är viktiga.
Prestation
Många fyller sin vardag med prestation. Om vi gör saker, känns det som om vi är viktiga och livet är meningsfullt. Problemet med det är bara att den dagen vi inte längre kan prestera, på grund av sjukdom eller annat, så rycks mattan bort under våra fötter och vi faller hårt. För den nyblivne pensionären, den sjukskrivne eller den riktigt gamla människan kan det vara en fruktansvärd förlust: Att bli av med sin förmåga att prestera och därmed det en har levt för. Många upplever till och med att de då förlorar sin existensrätt. Det är givetvis inte sant – vi är betydelsefulla bara genom att finnas – men för den som fyller sig med prestation är det svårt att känna så.
För andra
Ett annat vanligt sätt att fylla sig med mening, är att vara behjälplig för andra. Att finnas där, stötta, ställa upp. Det är skönt att vara behövd! En som hjälper till får ofta möta tacksamhet. Somliga kan konsten att ta hand om andra och samtidigt vårda sig själva. De har hittat balansen. Tyvärr är det dock inte så vanligt: De flesta som fokuserar på andra glömmer bort sig själva. Då blir det tokigt.
När jag var 13 år tyckte jag att jag hade listat ut meningen med livet. Jag formulerade en mening: ”Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt.” Det var en rätt bra devis! Jag levde efter den i många, många år. Problemet var bara att jag glömde bort mig själv på vägen. Väldigt många var lyckliga – men inte jag. Och det håller inte i längden.
Vardagliga storverk
Nu brukar jag tänka att de allra minsta sakerna kanske är de största. Allt det där stora vi vill uträtta i livet, att vi startar företag eller bygger hus eller uppfinner något fantastiskt eller skriver en hitlåt, det kanske bara är bländverk. Tänk om det viktigaste är de små handlingarna, de som vi faktiskt inte ens minns?
När vi i mataffären med ett leende låter någon gå före i kön. Eller när vi tar upp en tappad sak. Eller hjälper någon att hitta vägen. Eller bara ser någon, möter dennes blick. Tänk om det räddar någon från att vara osedd och fundera på självmord? Det vore väl en fantastisk sak! Men det kommer vi aldrig att få veta. Det blir ingen synlig pay back. Tänk om hela ditt liv går ut på just den lilla handlingen du utförde i torsdags? Allt hade samlat ihop sig till den stunden – och du gjord’at. Mission accomplished! Nu är resten semester.
Vem kan tro sig förstå livets vindlingar? Jag tror vi gör gott i att bara hänga med och förundras. På min resa har jag tre gyllene regler:
1 Var vänlig.
2 Var öppen och nyfiken.
3 Hys en önskan att utveckla och utvecklas.
4 Ta vara på nuet.
Enkelt – och svårt. Stort.
Jag tror att de bereder vägen för vardagliga storverk.
Globalt är det vanligast att vi hittar svaren på dessa frågor i religioner. I heliga skrifter över hela vår planet står tydligt uttryckt vad vi ska göra och vad vi ska låta bli för att nå salighet. I vårt sekulariserade samhälle har de flesta lämnat religionen som förklaringsmodell och står ofta utan. Hur klarar vi det? Inte så bra, visar det sig.
Meningslöshet är en farlig känsla. Om vi känner att ingenting spelar någon roll, kan det ta sig förskräckliga uttryck. Från det relativt harmlösa att överspendera, köpa mycket prylar, till att tappa respekten för andras saker och andras liv. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Vi har också mest depressioner och självmord. Ibland spekulerar jag i om det hänger ihop. Är vi helt enkelt farligt meningslösa? Det kan vara svårt att se vad vi bidrar med och varför vi är viktiga.
Prestation
Många fyller sin vardag med prestation. Om vi gör saker, känns det som om vi är viktiga och livet är meningsfullt. Problemet med det är bara att den dagen vi inte längre kan prestera, på grund av sjukdom eller annat, så rycks mattan bort under våra fötter och vi faller hårt. För den nyblivne pensionären, den sjukskrivne eller den riktigt gamla människan kan det vara en fruktansvärd förlust: Att bli av med sin förmåga att prestera och därmed det en har levt för. Många upplever till och med att de då förlorar sin existensrätt. Det är givetvis inte sant – vi är betydelsefulla bara genom att finnas – men för den som fyller sig med prestation är det svårt att känna så.
För andra
Ett annat vanligt sätt att fylla sig med mening, är att vara behjälplig för andra. Att finnas där, stötta, ställa upp. Det är skönt att vara behövd! En som hjälper till får ofta möta tacksamhet. Somliga kan konsten att ta hand om andra och samtidigt vårda sig själva. De har hittat balansen. Tyvärr är det dock inte så vanligt: De flesta som fokuserar på andra glömmer bort sig själva. Då blir det tokigt.
När jag var 13 år tyckte jag att jag hade listat ut meningen med livet. Jag formulerade en mening: ”Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt.” Det var en rätt bra devis! Jag levde efter den i många, många år. Problemet var bara att jag glömde bort mig själv på vägen. Väldigt många var lyckliga – men inte jag. Och det håller inte i längden.
Vardagliga storverk
Nu brukar jag tänka att de allra minsta sakerna kanske är de största. Allt det där stora vi vill uträtta i livet, att vi startar företag eller bygger hus eller uppfinner något fantastiskt eller skriver en hitlåt, det kanske bara är bländverk. Tänk om det viktigaste är de små handlingarna, de som vi faktiskt inte ens minns?
När vi i mataffären med ett leende låter någon gå före i kön. Eller när vi tar upp en tappad sak. Eller hjälper någon att hitta vägen. Eller bara ser någon, möter dennes blick. Tänk om det räddar någon från att vara osedd och fundera på självmord? Det vore väl en fantastisk sak! Men det kommer vi aldrig att få veta. Det blir ingen synlig pay back. Tänk om hela ditt liv går ut på just den lilla handlingen du utförde i torsdags? Allt hade samlat ihop sig till den stunden – och du gjord’at. Mission accomplished! Nu är resten semester.
Vem kan tro sig förstå livets vindlingar? Jag tror vi gör gott i att bara hänga med och förundras. På min resa har jag tre gyllene regler:
1 Var vänlig.
2 Var öppen och nyfiken.
3 Hys en önskan att utveckla och utvecklas.
4 Ta vara på nuet.
Enkelt – och svårt. Stort.
Jag tror att de bereder vägen för vardagliga storverk.
|
MER
|
