UTMATTNING – EN FYSISK SJUKDOM
”Du är utmattad, har en utmattningsdepression.” Så sa han, farbror doktorn. Och så remitterade han mig till psykiatrin. Och jag tänkte: ”Jaha, så nu är jag tokig också!”
För mig gick den tanken över ganska snart. Jag var inte tokig, för jag kunde fortfarande se samband och analysera. Att jag sedan inte kunde klä på mig vettigt, inte orkade gå en endaste promenad och plötsligt saknade förmågan att förstå klockan – jag förstod att det fanns en annan förklaring. Jag kände mig inte galen egentligen, jag kände mig bara överväldigande trött. Helt slut.
Det sa jag till psykiatern jag träffade. ”Jag är inte ledsen, jag är trött.” Han hävdade att jag hade en depression. Jag menade att han hade fel. Visst blev jag lite ledsen ibland när jag inte orkade leka med mina barn eller för mitt liv orkade gå upp till övervåningen i vårt hus, men det är väl inte så konstigt? Och: Jag hade rätt. Idag vet vi att utmattningssyndrom är något helt annat än depression.
Utmattning kan uppstå när en har gjort för mycket, ätit för lite, sovit för dåligt, tränat för mycket – inte fått till energibalansen i livet. Göra, äta, sova, träna – det är ganska fysiska saker, eller hur? Så varför kallar vi det då en psykisk sjukdom? Det är obegripligt för mig. Visst finns det inslag av störande tanke- och känslomönster bakom utmattningen, som att en inte duger till om en inte presterar, men hur blir det en psykisk sjukdom?
För ärligt talat: Hur många bilolyckor sker på grund av dåligt tänk? Folk tar dåliga omkörningsbeslut, reagerar långsamt, är stressade, pillar med annat… Är benbrott som uppstår i dessa bilolyckor psykisk sjukdom då? Eller hjärtinfarkter samt stroke – för dessa kopplas ju till stress och vissa kostvanor, dvs tankebeslut och i grunden känslomönster?
Varför skiljer vi alls på huvud och kropp? Sist jag kollade satt huvudet fast på kroppen. När en person inte längre kan komma ihåg saker, beror det på att det exempelvis saknas signalsubstanser i hjärnan eller att något hormon blockerar. Det är oerhört fysiskt. Utmattning uppstår när en har kört slut på sin kropp, så att den inte längre har möjlighet att reparera sig själv. Då kapsejsar saker, en efter en. Vi orkar inte – för det saknas fysiska komponenter. Problemet med att hänvisa till psykiatrin är att behandlingsmetoderna inskränks till att mest omfatta terapi och psykofarmaka. Det senare är fel (hjälper inte mot utmattning) och det förstnämnda räcker inte. En utmattad behöver bygga upp sin kropp med kost och vila samt bli av med all stress. Sedan är det dags att reda i bakgrunden till prestationsångesten. Precis som bilolyckan med benbrottet borde fundera på vad som hade gått att göra bättre och varför man körde som man gjorde.
Det finns så mycket stigma kring det här med att bli diagnosticerad med en psykisk sjukdom. Jag hör det om och om igen i mina möten med människor som mår dåligt: Rädslan för att bli klassad som galen. För de känner inte igen sig själva. Tidigare har de varit sprudlande, kreativa, starka, energiska, smarta och livsglada. Nu vet de inte var de har parkerat bilen, de får inte ihop tankarna och de gör konstiga saker. Det är skrämmande – de känner sig invaderade av något annat, något som inte är de.
Och rädslan blockerar. Att oroa sig för att bli inlagd kan ge vem som helst panikångest. Så nummer ett för den utmattade är: Andas djupt. Du är inte tokig, du är trött. Du behöver vila, bygga upp din kropp med näring och bli av med allt som belastar dig. Därefter ska du lära dig tänka annorlunda och möta dina känslor, så att du inte kommer att hamna i samma sits igen. Du har allt som behövs för att komma tillbaka, men måste börja med att acceptera att du är på botten av din egen uttorkade brunn. Då kan du vända blicken uppåt, se ljuset och börja klättra.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
Erik Blomberg
För mig gick den tanken över ganska snart. Jag var inte tokig, för jag kunde fortfarande se samband och analysera. Att jag sedan inte kunde klä på mig vettigt, inte orkade gå en endaste promenad och plötsligt saknade förmågan att förstå klockan – jag förstod att det fanns en annan förklaring. Jag kände mig inte galen egentligen, jag kände mig bara överväldigande trött. Helt slut.
Det sa jag till psykiatern jag träffade. ”Jag är inte ledsen, jag är trött.” Han hävdade att jag hade en depression. Jag menade att han hade fel. Visst blev jag lite ledsen ibland när jag inte orkade leka med mina barn eller för mitt liv orkade gå upp till övervåningen i vårt hus, men det är väl inte så konstigt? Och: Jag hade rätt. Idag vet vi att utmattningssyndrom är något helt annat än depression.
Utmattning kan uppstå när en har gjort för mycket, ätit för lite, sovit för dåligt, tränat för mycket – inte fått till energibalansen i livet. Göra, äta, sova, träna – det är ganska fysiska saker, eller hur? Så varför kallar vi det då en psykisk sjukdom? Det är obegripligt för mig. Visst finns det inslag av störande tanke- och känslomönster bakom utmattningen, som att en inte duger till om en inte presterar, men hur blir det en psykisk sjukdom?
För ärligt talat: Hur många bilolyckor sker på grund av dåligt tänk? Folk tar dåliga omkörningsbeslut, reagerar långsamt, är stressade, pillar med annat… Är benbrott som uppstår i dessa bilolyckor psykisk sjukdom då? Eller hjärtinfarkter samt stroke – för dessa kopplas ju till stress och vissa kostvanor, dvs tankebeslut och i grunden känslomönster?
Varför skiljer vi alls på huvud och kropp? Sist jag kollade satt huvudet fast på kroppen. När en person inte längre kan komma ihåg saker, beror det på att det exempelvis saknas signalsubstanser i hjärnan eller att något hormon blockerar. Det är oerhört fysiskt. Utmattning uppstår när en har kört slut på sin kropp, så att den inte längre har möjlighet att reparera sig själv. Då kapsejsar saker, en efter en. Vi orkar inte – för det saknas fysiska komponenter. Problemet med att hänvisa till psykiatrin är att behandlingsmetoderna inskränks till att mest omfatta terapi och psykofarmaka. Det senare är fel (hjälper inte mot utmattning) och det förstnämnda räcker inte. En utmattad behöver bygga upp sin kropp med kost och vila samt bli av med all stress. Sedan är det dags att reda i bakgrunden till prestationsångesten. Precis som bilolyckan med benbrottet borde fundera på vad som hade gått att göra bättre och varför man körde som man gjorde.
Det finns så mycket stigma kring det här med att bli diagnosticerad med en psykisk sjukdom. Jag hör det om och om igen i mina möten med människor som mår dåligt: Rädslan för att bli klassad som galen. För de känner inte igen sig själva. Tidigare har de varit sprudlande, kreativa, starka, energiska, smarta och livsglada. Nu vet de inte var de har parkerat bilen, de får inte ihop tankarna och de gör konstiga saker. Det är skrämmande – de känner sig invaderade av något annat, något som inte är de.
Och rädslan blockerar. Att oroa sig för att bli inlagd kan ge vem som helst panikångest. Så nummer ett för den utmattade är: Andas djupt. Du är inte tokig, du är trött. Du behöver vila, bygga upp din kropp med näring och bli av med allt som belastar dig. Därefter ska du lära dig tänka annorlunda och möta dina känslor, så att du inte kommer att hamna i samma sits igen. Du har allt som behövs för att komma tillbaka, men måste börja med att acceptera att du är på botten av din egen uttorkade brunn. Då kan du vända blicken uppåt, se ljuset och börja klättra.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
Erik Blomberg
|
MER
|
