sökare
”Själv är bäste dräng.”
”Bra karl reder sig själv.”
”Ensam är stark.”
Våra ordstäv talar ett tydligt språk. Men är det verkligen så? Är vi designade för att klara oss på egen hand?
Gruppvarelser
Nej. Självklart inte. Vi är gruppvarelser och har alltid levt i det som kan beskrivas som ”den lilla flocken”: Utökade familjer med flera generationer, den stora grottan med plats för några olika familjer, den lilla byn.
Vi är definitivt designade för gruppsamvaro. Det är det som hela socialiseringsprocessen är till för! Men varför säger ordstäven annorlunda?
Mod
Jag tror att det är för att ingjuta mod. För att stötta den som av någon anledning faktiskt står ensam. Kanske också för att vi inte lasta över våra bördor på andra, utan duktigt bära dem själv. Det kan i och för sig vara en god sak.
Dock: I ett samhälle där fokus så ofta ligger på individen, där vi är isolerade i enskilda hem, där generationsboende och bygemenskap ersätts av hyreshus och villagator så kan det bli lite för mycket av det där självständiga.
Tillit
”Vem i hela världen ska man lita på, sjöng Magnus Uggla. Ja, när trenden är att var och en reder sig själv så finns det inte så många andra att luta mot när det känns tufft. Då är det lätt att vi känner oss ensamma, vilsna och ledsna.
Det vi saknar då är tillit. Att kunna lita till något annat än sig själv. Förr sa man: En försynens skickelse, förtrösta på Gud. Men vad hyser vi tillit till idag?
Tillit. Det är ett märkligt ord. Likadant från båda håll – en palindrom. Säg det några gånger i rad, så känner du: Det är verkligen en udda fågel! Begreppsmässigt handlar det om förtroende, förtröstan, tillförsikt, tilltro, tro och hopp. Vackert, eller hur?
Buren & vaggad
Jag tror att vi behöver mer av det. Oavsett om vi är troende eller ateister, om vi följer dagens nycker eller tänker att ödet styr – vi behöver känna att vi är burna och vaggade. Det är en ljuvlig känsla när vi känner det i vårt allra innersta! En varm filt lägger sig om hjärtat, en enorm handflata lyfter oss över marken. Vi kan bara luta oss tillbaka och andas ut.
Allt är precis som det ska vara. Vi är på väg. Det ordnar sig.
Tillit.
”Bra karl reder sig själv.”
”Ensam är stark.”
Våra ordstäv talar ett tydligt språk. Men är det verkligen så? Är vi designade för att klara oss på egen hand?
Gruppvarelser
Nej. Självklart inte. Vi är gruppvarelser och har alltid levt i det som kan beskrivas som ”den lilla flocken”: Utökade familjer med flera generationer, den stora grottan med plats för några olika familjer, den lilla byn.
Vi är definitivt designade för gruppsamvaro. Det är det som hela socialiseringsprocessen är till för! Men varför säger ordstäven annorlunda?
Mod
Jag tror att det är för att ingjuta mod. För att stötta den som av någon anledning faktiskt står ensam. Kanske också för att vi inte lasta över våra bördor på andra, utan duktigt bära dem själv. Det kan i och för sig vara en god sak.
Dock: I ett samhälle där fokus så ofta ligger på individen, där vi är isolerade i enskilda hem, där generationsboende och bygemenskap ersätts av hyreshus och villagator så kan det bli lite för mycket av det där självständiga.
Tillit
”Vem i hela världen ska man lita på, sjöng Magnus Uggla. Ja, när trenden är att var och en reder sig själv så finns det inte så många andra att luta mot när det känns tufft. Då är det lätt att vi känner oss ensamma, vilsna och ledsna.
Det vi saknar då är tillit. Att kunna lita till något annat än sig själv. Förr sa man: En försynens skickelse, förtrösta på Gud. Men vad hyser vi tillit till idag?
Tillit. Det är ett märkligt ord. Likadant från båda håll – en palindrom. Säg det några gånger i rad, så känner du: Det är verkligen en udda fågel! Begreppsmässigt handlar det om förtroende, förtröstan, tillförsikt, tilltro, tro och hopp. Vackert, eller hur?
Buren & vaggad
Jag tror att vi behöver mer av det. Oavsett om vi är troende eller ateister, om vi följer dagens nycker eller tänker att ödet styr – vi behöver känna att vi är burna och vaggade. Det är en ljuvlig känsla när vi känner det i vårt allra innersta! En varm filt lägger sig om hjärtat, en enorm handflata lyfter oss över marken. Vi kan bara luta oss tillbaka och andas ut.
Allt är precis som det ska vara. Vi är på väg. Det ordnar sig.
Tillit.
|
MER
|
