LYSSNA PÅ DIN KROPP!
Gör det ont? Värker det i ditt knä, i höften eller nacken? Eller tar något emot, du känner olust eller får en rynka i pannan när du tänker på det? Lyssna – det är din kropp som säger ifrån!
Idéer och vilja
Vi har så mycket idéer om vad vi ska klara att göra och hur det ska gå till. Man ska inte klaga, inte ge upp, inte vika sig. Därför lyssnar vi inte alltid på kroppens signaler. Dessutom är vi inlärda att vi ska kämpa. Vi säger: Upp igen! Bit ihop! Det kan ju vara bra till en viss gräns – men vet vi när vi ska sluta?
Kroppen vet
Vi är fysiska varelser, själar som gör fysiska resor. Jag tänker ofta att vi har kvar någon sorts asketisk tanke om våra kroppar, nästan gnostisk: Det andliga och tankarna, det okroppsliga är rent/sant, kroppen är syndig och falsk. För mig är den idén galen.
Kroppen är oerhört central. Vi behöver erkänna den som en klok vägvisare till känslan, tanken och andligheten. Den kan göra det subtila tydligt.
Ta det här med att ”känna på sig” någonting. Inför ett avtalat möte kanske det börjar som en ogripbar olustkänsla. Ganska snart sätter den sig i magen, vi får ”en klump i magen” när vi tänker på den där träffen. Kanske känns stegen tunga ifall vi ändå försöker gå dit. Eller så fixar kroppen så att vi blir tvärt sjuka, så att vi inte kan gå alls...
Känslighet
Din kropp hjälper dig och ger signaler hela tiden. Vad känns bra, vad känns tungt? Vad gör ont, när blir du trött? Lyssna och lär. Om vi inte lyssnar på de subtila tecknen, finns risken att vi kör på i fel riktning alltför länge. Kanske slutar det då med att vi kraschar – kanske rakt in i den berömda väggen.
Den som har kontakt med sin kropp, som faktiskt hör signalerna som kroppen sänder ut, kan ibland ses som lite mesig och klen. Egentligen är det ju tvärtom. Den personen har ju en superkraft, en fantastisk tillgång!
Kämpa
Men är det inte bra att kunna härda ut, att kämpa på? Jo, för all del. Om det handlar om att överleva en strapats över fjället eller att orka simma hela vägen till land från en kapsejsad båt. Men i vardagen – är det verkligen så vi ska känna för livet: Att det är en kamp? Är det verkligen rimligt och sunt?
För ärligt talat: Vad är meningen med livet, om inte att vi ska njuta? Och ha ork att göra roliga saker och hjälpa andra? Att glädjas och fröjdas över alla intryck våra sinnen kan ge?
Klart det är. Inte ska vi stå vid pärleporten och säga: ”Ja, inte var det roligt, men vi kämpade i alla fall på.” Ha – vilket slöseri! Nej, lyssna på din kropp. Säger den ifrån? Styr om, ändra, byt riktning, tänk om.
Det ska inte ta emot att leva. Tvärtom – det ska vara gött!
Idéer och vilja
Vi har så mycket idéer om vad vi ska klara att göra och hur det ska gå till. Man ska inte klaga, inte ge upp, inte vika sig. Därför lyssnar vi inte alltid på kroppens signaler. Dessutom är vi inlärda att vi ska kämpa. Vi säger: Upp igen! Bit ihop! Det kan ju vara bra till en viss gräns – men vet vi när vi ska sluta?
Kroppen vet
Vi är fysiska varelser, själar som gör fysiska resor. Jag tänker ofta att vi har kvar någon sorts asketisk tanke om våra kroppar, nästan gnostisk: Det andliga och tankarna, det okroppsliga är rent/sant, kroppen är syndig och falsk. För mig är den idén galen.
Kroppen är oerhört central. Vi behöver erkänna den som en klok vägvisare till känslan, tanken och andligheten. Den kan göra det subtila tydligt.
Ta det här med att ”känna på sig” någonting. Inför ett avtalat möte kanske det börjar som en ogripbar olustkänsla. Ganska snart sätter den sig i magen, vi får ”en klump i magen” när vi tänker på den där träffen. Kanske känns stegen tunga ifall vi ändå försöker gå dit. Eller så fixar kroppen så att vi blir tvärt sjuka, så att vi inte kan gå alls...
Känslighet
Din kropp hjälper dig och ger signaler hela tiden. Vad känns bra, vad känns tungt? Vad gör ont, när blir du trött? Lyssna och lär. Om vi inte lyssnar på de subtila tecknen, finns risken att vi kör på i fel riktning alltför länge. Kanske slutar det då med att vi kraschar – kanske rakt in i den berömda väggen.
Den som har kontakt med sin kropp, som faktiskt hör signalerna som kroppen sänder ut, kan ibland ses som lite mesig och klen. Egentligen är det ju tvärtom. Den personen har ju en superkraft, en fantastisk tillgång!
Kämpa
Men är det inte bra att kunna härda ut, att kämpa på? Jo, för all del. Om det handlar om att överleva en strapats över fjället eller att orka simma hela vägen till land från en kapsejsad båt. Men i vardagen – är det verkligen så vi ska känna för livet: Att det är en kamp? Är det verkligen rimligt och sunt?
För ärligt talat: Vad är meningen med livet, om inte att vi ska njuta? Och ha ork att göra roliga saker och hjälpa andra? Att glädjas och fröjdas över alla intryck våra sinnen kan ge?
Klart det är. Inte ska vi stå vid pärleporten och säga: ”Ja, inte var det roligt, men vi kämpade i alla fall på.” Ha – vilket slöseri! Nej, lyssna på din kropp. Säger den ifrån? Styr om, ändra, byt riktning, tänk om.
Det ska inte ta emot att leva. Tvärtom – det ska vara gött!
|
MER
|
