lustfyllt
”Gör mer av det du finner lustfyllt”, brukar jag rekommendera slutkörda och de som är på väg upp från en utmattning. Alltför ofta svarar de med sorg i blicken: ”Jag har ingen aning om vad det skulle vara.”
Been there, done that. När jag själv insåg att jag inte längre kunde komma på en enda rolig sak i livet, så blev jag först ledsen. Sedan rädd. Min sköra tråd till livet blev om möjligt än tunnare, när jag insåg att jag inte kunde komma på en enda lustfylld aktivitet, inte en enda sak jag längtade efter. Då gick hjärnan raskt över i analys: Hur hittar jag tillbaka till lusten?
Tillbaka till barndomen
Jag gick tillbaka i tiden, till när jag var barn. Innan livet blev komplicerat, innan jag visste vad jag borde och skulle göra – vad gjorde jag då? När jag som barn fyllde tiden, vad valde jag att göra? Måla vid köksbordet. Sjunga i vinden. Dansa och snurra, springa och hoppa. Gunga. Bygga kojor i skogen. Spela instrument. Läsa. Sy, så småningom sticka och virka. Skriva.
Jag såg mycket skapande, men lika mycket utomhusaktiviteter. Eftersom jag i det läget var enormt slutkörd, började jag att skapa i det lilla. Virka en grytlapp. Läsa en tunn och inte alltför svår bok. Spela lite med stela fingrar på vårt piano. Det kändes tomt och obekvämt först, jag kände inte igen mig. Och hela tiden letade sig tankarna tillbaka… Borde jag inte hänga den där tvätten? Är det dags att börja laga mat? Har jag verkligen koll på mailen?
Tvångsnjuta
Jag fick verkligen ta mig själv i örat och bestämma: Nu ska jag göra bara roliga saker i en hel timme. Inte en enda nyttig sak får komma emellan – inte ens ett toabesök! Ingenting får heller göras för att ge ett visst resultat. Det är aktiviteten i sig som ska vara målet. Och det spelar ingen roll om det inte känns jätteroligt hela tiden: Jag utforskar.
Sakta, sakta började jag känna. Jag fastnade i en bok och gick i den gamla välkända bokdvalan i några dagar, då allt runt omkring är overkligt och allt en vill är att dyka ner i boken igen. Jag stickade så att timmarna försvann, så jag glömde både äta och gå och lägga mig. Jag gick till sjön och satte mig i solen, lyssnade på vinden och tittade på vattnet, träd och insekter. Jag väntade i det längsta med att göra kaffe, så att jag sedan riktigt rös av njutning av första klunken av beska.
Jag började dansa igen. Efter att ha levt av dans, tänkt och andats kropp och koreografi alla vakna timmar i tio år, hade jag tappat lusten för att dansa. Det var en stor sorg –dansen var ju egentligen min vän. Men hur skulle jag kunna hitta tillbaka till det njutningsfulla, när det i åratal mest varit press, prestation och smärta?
Vid mina sinnen
Jag kom på den gemensamma nämnaren för mina lustfyllda aktiviteter: ”Vid mina sinnens fulla bruk.” När mina sinnen var fyllda av vackert och skönt, då var jag lycklig. Att se sköna saker; naturens växtkraft, konsthantverk, havet. Att höra njutbara ljud. Att känna saker med hela min kropp, som känslor uttryckta i dans eller solvarm sand mellan fingrar och tår. Att uppleva ljuvliga smaker och dofter.
Och: Fantasi. Att inte alltid behöva vara i den här verkligheten. Att försvinna i en bok eller en film, i en annan värld som någon skapat. Och att skapa själv! Tänka: En sådan tunika skulle jag vilja ha – och sedan sy den. Känna: Jag är sugen på boeuf bourguignon och sedan smaka sig fram till den.
Livslust
Oväntat nog hände något mycket större under det här utforskandet: Jag hittade tillbaka till min livslust på vägen. Inte sprudlande till en början, mer som en förnöjsamhet, men ändå.
Egentligen tror jag att vårt livsmål borde vara att njuta så mycket av våra sinnen som möjligt. För oavsett vad som händer när vi dör, så kommer vi inte att kunna ta med oss sinnena dit vi ska.
Passa på! Och gläd dig idag åt vad du kan uppleva. Kyla? Sol på näsan? En doft av gräs? Ett färgglatt klädesplagg? Ett samtal? En skön låt?
Stanna upp. Känn. Upplev. Njut.
Det är det viktigaste du har att göra idag.
Been there, done that. När jag själv insåg att jag inte längre kunde komma på en enda rolig sak i livet, så blev jag först ledsen. Sedan rädd. Min sköra tråd till livet blev om möjligt än tunnare, när jag insåg att jag inte kunde komma på en enda lustfylld aktivitet, inte en enda sak jag längtade efter. Då gick hjärnan raskt över i analys: Hur hittar jag tillbaka till lusten?
Tillbaka till barndomen
Jag gick tillbaka i tiden, till när jag var barn. Innan livet blev komplicerat, innan jag visste vad jag borde och skulle göra – vad gjorde jag då? När jag som barn fyllde tiden, vad valde jag att göra? Måla vid köksbordet. Sjunga i vinden. Dansa och snurra, springa och hoppa. Gunga. Bygga kojor i skogen. Spela instrument. Läsa. Sy, så småningom sticka och virka. Skriva.
Jag såg mycket skapande, men lika mycket utomhusaktiviteter. Eftersom jag i det läget var enormt slutkörd, började jag att skapa i det lilla. Virka en grytlapp. Läsa en tunn och inte alltför svår bok. Spela lite med stela fingrar på vårt piano. Det kändes tomt och obekvämt först, jag kände inte igen mig. Och hela tiden letade sig tankarna tillbaka… Borde jag inte hänga den där tvätten? Är det dags att börja laga mat? Har jag verkligen koll på mailen?
Tvångsnjuta
Jag fick verkligen ta mig själv i örat och bestämma: Nu ska jag göra bara roliga saker i en hel timme. Inte en enda nyttig sak får komma emellan – inte ens ett toabesök! Ingenting får heller göras för att ge ett visst resultat. Det är aktiviteten i sig som ska vara målet. Och det spelar ingen roll om det inte känns jätteroligt hela tiden: Jag utforskar.
Sakta, sakta började jag känna. Jag fastnade i en bok och gick i den gamla välkända bokdvalan i några dagar, då allt runt omkring är overkligt och allt en vill är att dyka ner i boken igen. Jag stickade så att timmarna försvann, så jag glömde både äta och gå och lägga mig. Jag gick till sjön och satte mig i solen, lyssnade på vinden och tittade på vattnet, träd och insekter. Jag väntade i det längsta med att göra kaffe, så att jag sedan riktigt rös av njutning av första klunken av beska.
Jag började dansa igen. Efter att ha levt av dans, tänkt och andats kropp och koreografi alla vakna timmar i tio år, hade jag tappat lusten för att dansa. Det var en stor sorg –dansen var ju egentligen min vän. Men hur skulle jag kunna hitta tillbaka till det njutningsfulla, när det i åratal mest varit press, prestation och smärta?
Vid mina sinnen
Jag kom på den gemensamma nämnaren för mina lustfyllda aktiviteter: ”Vid mina sinnens fulla bruk.” När mina sinnen var fyllda av vackert och skönt, då var jag lycklig. Att se sköna saker; naturens växtkraft, konsthantverk, havet. Att höra njutbara ljud. Att känna saker med hela min kropp, som känslor uttryckta i dans eller solvarm sand mellan fingrar och tår. Att uppleva ljuvliga smaker och dofter.
Och: Fantasi. Att inte alltid behöva vara i den här verkligheten. Att försvinna i en bok eller en film, i en annan värld som någon skapat. Och att skapa själv! Tänka: En sådan tunika skulle jag vilja ha – och sedan sy den. Känna: Jag är sugen på boeuf bourguignon och sedan smaka sig fram till den.
Livslust
Oväntat nog hände något mycket större under det här utforskandet: Jag hittade tillbaka till min livslust på vägen. Inte sprudlande till en början, mer som en förnöjsamhet, men ändå.
Egentligen tror jag att vårt livsmål borde vara att njuta så mycket av våra sinnen som möjligt. För oavsett vad som händer när vi dör, så kommer vi inte att kunna ta med oss sinnena dit vi ska.
Passa på! Och gläd dig idag åt vad du kan uppleva. Kyla? Sol på näsan? En doft av gräs? Ett färgglatt klädesplagg? Ett samtal? En skön låt?
Stanna upp. Känn. Upplev. Njut.
Det är det viktigaste du har att göra idag.
|
MER
|
