KROPPSKUNSKAP
Gå baklänges, det är skonsamt.
Stavgång, det bränner mycket mer kalorier än vanlig promenad.
Gå som massajerna – köp gungande skor.
Jogga i fingerskor på asfalt, det ger starka fötter.
Då och då dyker det upp nya idéer inom friskvård och träning. Det kommer nya gurus med tips som får genomslag. Ganska ofta är det dock tokiga påhitt, som också bevisas efter ett tag. Tyvärr får inte dessa motbevis alls lika stort genomslag i medierna, med påföljden att människor fortsätter att göra tokigheter – eftersom de inte vet bättre.
Som danslärare var jag rätt förskonad från dessa trender. I den världen gäller gamla ideal och inarbetade sätt att nå dit. Allt är absolut inte korrekt eller perfekt, men vi är inte så lättförförda… Dock: Inom dansvärlden tänkte man att smärta var naturligt – no pain, no gain. Det verkade så märkligt för mig. Det vackra i dans är ju är det lediga, det smidiga, rörelserna som verkar ske utan ansträngning. Hur ska vi kunna uppnå det genom smärta och skador? Det måste vara fel väg.
Jag läste på, lyssnade på fler, testade själv. Mer om stretching, mer om muskeltonus, mer om uppvärmning, mer om vila och återhämtning. Så småningom forskningsresultat om hållning, tyngdfördelning, rörelsestart, andning och mycket, mycket mer.
Plötsligt blev jag anlitad av basketlag, friidrottsföreningar, danslärare, PT-utbildningar, organisationer och företag. Från att lära 18-åriga killar att hoppa och få friidrottsstjärnan över häckarna snabbare, till att lära dagispersonal att lyfta barn och kontorstjänstemän att sitta.
”Men blir du inte nervös? Du kan ju inte basket eller löpteknik!” Nej, inte alls – men det har jag heller aldrig påstått. Jag kan EN sak: Kroppen. Och kroppens rörelseprinciper ändras inte. Oavsett om det är löpteknik, hoppteknik eller lyftteknik, så är det samma kroppar som ska göra det. Det som krävs är kunskap, analyskapacitet samt förmåga att förklara och lära ut.
Och för att återgå till inledningen: Alla dessa påståenden är fel.
Vi är designade för att gå framåt. Om det gör ont, behöver man se över kroppen, få hjälp och kanske titta över hur man går – inte börja gå baklänges.
När vi går naturligt, vrider vi bröstryggen och får därmed armarna att svänga. Det är en frisk och frigörande rörelse för axlar, armar, bröstrygg och nacke. Stavgång skapar spänningar och stelheter och gör faktiskt att de flesta går långsammare, vilket ger sämre förbränning. Vill du öka förbränningen? Gå längre steg med raskare frekvens. Stavar är bara bra för den som har problem med balansen.
Ja, gå gärna som massajerna! Men skor? Vilka massajer har skor? Inga. De har fötter. Faktiskt exakt likadana som vi. Du har redan utrustningen som behövs! Studera dock gärna den naturliga gång som de som vandrar flera mil på en dag har fulländat, det är en bra idé.
Och nej, vi ska inte springa i odämpade fingerskor på asfalt. Vill du träna fötterna på det viset måste du springa på mjukt underlag; mjuka gräsmattor, barrstigar eller likande. Givetvis är vi gjorda för barfotalöpning – helst utan fingerskor. Det är asfalten som är problemet.
Hur bra kan vi våra kroppar?
Vi bör sträva efter att lära oss så mycket som möjligt!
Stavgång, det bränner mycket mer kalorier än vanlig promenad.
Gå som massajerna – köp gungande skor.
Jogga i fingerskor på asfalt, det ger starka fötter.
Då och då dyker det upp nya idéer inom friskvård och träning. Det kommer nya gurus med tips som får genomslag. Ganska ofta är det dock tokiga påhitt, som också bevisas efter ett tag. Tyvärr får inte dessa motbevis alls lika stort genomslag i medierna, med påföljden att människor fortsätter att göra tokigheter – eftersom de inte vet bättre.
Som danslärare var jag rätt förskonad från dessa trender. I den världen gäller gamla ideal och inarbetade sätt att nå dit. Allt är absolut inte korrekt eller perfekt, men vi är inte så lättförförda… Dock: Inom dansvärlden tänkte man att smärta var naturligt – no pain, no gain. Det verkade så märkligt för mig. Det vackra i dans är ju är det lediga, det smidiga, rörelserna som verkar ske utan ansträngning. Hur ska vi kunna uppnå det genom smärta och skador? Det måste vara fel väg.
Jag läste på, lyssnade på fler, testade själv. Mer om stretching, mer om muskeltonus, mer om uppvärmning, mer om vila och återhämtning. Så småningom forskningsresultat om hållning, tyngdfördelning, rörelsestart, andning och mycket, mycket mer.
Plötsligt blev jag anlitad av basketlag, friidrottsföreningar, danslärare, PT-utbildningar, organisationer och företag. Från att lära 18-åriga killar att hoppa och få friidrottsstjärnan över häckarna snabbare, till att lära dagispersonal att lyfta barn och kontorstjänstemän att sitta.
”Men blir du inte nervös? Du kan ju inte basket eller löpteknik!” Nej, inte alls – men det har jag heller aldrig påstått. Jag kan EN sak: Kroppen. Och kroppens rörelseprinciper ändras inte. Oavsett om det är löpteknik, hoppteknik eller lyftteknik, så är det samma kroppar som ska göra det. Det som krävs är kunskap, analyskapacitet samt förmåga att förklara och lära ut.
Och för att återgå till inledningen: Alla dessa påståenden är fel.
Vi är designade för att gå framåt. Om det gör ont, behöver man se över kroppen, få hjälp och kanske titta över hur man går – inte börja gå baklänges.
När vi går naturligt, vrider vi bröstryggen och får därmed armarna att svänga. Det är en frisk och frigörande rörelse för axlar, armar, bröstrygg och nacke. Stavgång skapar spänningar och stelheter och gör faktiskt att de flesta går långsammare, vilket ger sämre förbränning. Vill du öka förbränningen? Gå längre steg med raskare frekvens. Stavar är bara bra för den som har problem med balansen.
Ja, gå gärna som massajerna! Men skor? Vilka massajer har skor? Inga. De har fötter. Faktiskt exakt likadana som vi. Du har redan utrustningen som behövs! Studera dock gärna den naturliga gång som de som vandrar flera mil på en dag har fulländat, det är en bra idé.
Och nej, vi ska inte springa i odämpade fingerskor på asfalt. Vill du träna fötterna på det viset måste du springa på mjukt underlag; mjuka gräsmattor, barrstigar eller likande. Givetvis är vi gjorda för barfotalöpning – helst utan fingerskor. Det är asfalten som är problemet.
Hur bra kan vi våra kroppar?
Vi bör sträva efter att lära oss så mycket som möjligt!
|
MER
|
