DRÖMMEN OM DET AVGRÄNSADE JOBBET
– Kranförare. Det kanske man skulle bli.
Orden var min makes. Lite dröjande sa han det, nästan för sig själv. Direkt visst jag vad det handlade om: Drömmen om det avgränsade jobbet.
Vi hade precis lämnat förpackningar på tippen och var på väg i bil hemåt. Med längtan i blicken tittade min make, ljuddesignern, på en kran vid byggarbetsplatsen på A7-området. Han beskrev suktande hur kranförarna klättrar upp på morgonen och sedan sitter där hela dagen. Då och då lyfter de upp något, resten av tiden sitter de bara där eftersom det tar för lång tid att klättra upp och ner. Med god utsikt, kaffe och skön musik, åtminstone i min makes fantasi.
Jag kände så väl igen tankegångarna. Det var den välbekanta stressen som talade! Denna fula fisk som lurar under i stort sett varenda jobb idag. Det är deadlines och möten, dålig planering och snabba ryck, klämma in så mycket som möjligt, LEAN och effektivitet. Inga sjukvikarier, inga sommarersättare. Maximalt resursutnyttjande – och i den här stresskarusellen blir folk sjuka.
Under min egen sjukskrivning för utmattning, hade jag min egen version av det där drömjobbet: Jag ville bli lantbrevbärare. Jag såg framför mig hur jag skulle sortera post i lugn och ro, hoppa in i bilen, sätta på en ljudbok eller musik och köra omkring på den småländska landsbygden. Lägga brev i folks lådor, ringa på när människor hade satt ut postflärpen (en sak man hängde på brevlådan när vi lantisar ville göra postärenden, köpa frimärken eller så) och kanske dricka kaffe med en ensam tant någonstans.
Det tydliga, avgränsade uppdraget. Lugnet. Ensamheten. Tid att tänka och tänka efter, möjlighet att vara opepp och ändå göra sitt jobb. Det var oerhört lockande – och förstås en drömbild. Verkligheten ser annorlunda ut, men den bilden höll mig uppe under många år. På något sätt var den trösterik. Jag tänkte: Klart att jag kan fixa att jobba! Jag måste bara hitta rätt förutsättningar.
Jag har hört flera liknande historier under åren. En man som jag träffade berättade om sin utmattningsperiod. Hans dröm var då att bli fyrvaktmästare. Underbart! Sitta där, högt upp i ett torn och titta ut över ett stormigt hav. I fullständig ensamhet och tystnad hjälpa sjöfarare samt kontemplera över livet.
Kranförare, lantbrevbärare eller fyrvaktmästare – det är tydliga bilder för samma längtan, samma process. Kranföraren med sin överblick över en värld där vi människor pinnar omkring som myror på marken nedanför. Lantbrevbäraren som kör omkring och finner vägar. Fyrvaktmästaren som skapar orienteringspunkter i ett vilset hav. Det handlar förstås om att få distans, förstå, finna nya sätt och vägar för resten av livet.
Gemensamt har de ensamheten. Möjligheten att vara ifred, att ha tid att tänka och reflektera. Den begränsade och tydliga arbetsuppgiften, som bara ska göras. Lugnet. Närheten till naturen, himlen, havet.
På vägen från utmattning tror jag att det gäller att hitta de där jobben. Kanske är det inte möjligt att bli just fyrvaktmästare, men jobb med liknande förutsättningar. Avgränsade uppgifter utan stress, gärna möjlighet till ensamhet eller begränsad social interaktion. Tid för tanken och med möjlighet att känna efter.
Och kanske borde vi tänka om och göra rätt från början. Utforma tjänster och arbeten som kan anpassas efter människan, inte tvärtom. Skapa arbetsplatser med flexibilitet, i stället för att kräva att alla anställda ska vara flexibla. Humanare hantering av humankapitalet – vore inte det en väldigt bra idé? Så kanske vi finge slippa gå in i alla dessa väggar. Och därmed slippa drömma oss bort till isolering för att fly stressen.
För alla kan ju inte bli kranförare.
Det skulle se ut, det.
Orden var min makes. Lite dröjande sa han det, nästan för sig själv. Direkt visst jag vad det handlade om: Drömmen om det avgränsade jobbet.
Vi hade precis lämnat förpackningar på tippen och var på väg i bil hemåt. Med längtan i blicken tittade min make, ljuddesignern, på en kran vid byggarbetsplatsen på A7-området. Han beskrev suktande hur kranförarna klättrar upp på morgonen och sedan sitter där hela dagen. Då och då lyfter de upp något, resten av tiden sitter de bara där eftersom det tar för lång tid att klättra upp och ner. Med god utsikt, kaffe och skön musik, åtminstone i min makes fantasi.
Jag kände så väl igen tankegångarna. Det var den välbekanta stressen som talade! Denna fula fisk som lurar under i stort sett varenda jobb idag. Det är deadlines och möten, dålig planering och snabba ryck, klämma in så mycket som möjligt, LEAN och effektivitet. Inga sjukvikarier, inga sommarersättare. Maximalt resursutnyttjande – och i den här stresskarusellen blir folk sjuka.
Under min egen sjukskrivning för utmattning, hade jag min egen version av det där drömjobbet: Jag ville bli lantbrevbärare. Jag såg framför mig hur jag skulle sortera post i lugn och ro, hoppa in i bilen, sätta på en ljudbok eller musik och köra omkring på den småländska landsbygden. Lägga brev i folks lådor, ringa på när människor hade satt ut postflärpen (en sak man hängde på brevlådan när vi lantisar ville göra postärenden, köpa frimärken eller så) och kanske dricka kaffe med en ensam tant någonstans.
Det tydliga, avgränsade uppdraget. Lugnet. Ensamheten. Tid att tänka och tänka efter, möjlighet att vara opepp och ändå göra sitt jobb. Det var oerhört lockande – och förstås en drömbild. Verkligheten ser annorlunda ut, men den bilden höll mig uppe under många år. På något sätt var den trösterik. Jag tänkte: Klart att jag kan fixa att jobba! Jag måste bara hitta rätt förutsättningar.
Jag har hört flera liknande historier under åren. En man som jag träffade berättade om sin utmattningsperiod. Hans dröm var då att bli fyrvaktmästare. Underbart! Sitta där, högt upp i ett torn och titta ut över ett stormigt hav. I fullständig ensamhet och tystnad hjälpa sjöfarare samt kontemplera över livet.
Kranförare, lantbrevbärare eller fyrvaktmästare – det är tydliga bilder för samma längtan, samma process. Kranföraren med sin överblick över en värld där vi människor pinnar omkring som myror på marken nedanför. Lantbrevbäraren som kör omkring och finner vägar. Fyrvaktmästaren som skapar orienteringspunkter i ett vilset hav. Det handlar förstås om att få distans, förstå, finna nya sätt och vägar för resten av livet.
Gemensamt har de ensamheten. Möjligheten att vara ifred, att ha tid att tänka och reflektera. Den begränsade och tydliga arbetsuppgiften, som bara ska göras. Lugnet. Närheten till naturen, himlen, havet.
På vägen från utmattning tror jag att det gäller att hitta de där jobben. Kanske är det inte möjligt att bli just fyrvaktmästare, men jobb med liknande förutsättningar. Avgränsade uppgifter utan stress, gärna möjlighet till ensamhet eller begränsad social interaktion. Tid för tanken och med möjlighet att känna efter.
Och kanske borde vi tänka om och göra rätt från början. Utforma tjänster och arbeten som kan anpassas efter människan, inte tvärtom. Skapa arbetsplatser med flexibilitet, i stället för att kräva att alla anställda ska vara flexibla. Humanare hantering av humankapitalet – vore inte det en väldigt bra idé? Så kanske vi finge slippa gå in i alla dessa väggar. Och därmed slippa drömma oss bort till isolering för att fly stressen.
För alla kan ju inte bli kranförare.
Det skulle se ut, det.
|
MER
|
