blomsterängen
Vi har en massa förutfattade meningar om hur vi ska vara. I arbetslivet ska vi exempelvis vara flexibla, gilla att samarbeta och kunna hålla många bollar i luften. I skolan efterfrågas förmågan att lära in fakta, samt att diskutera och presentera saker inför grupper. Väldigt lite hör man om förmågor som ifrågasättande eller envishet. Det är lätt att få intrycket att vissa personlighetsdrag, vissa sätt att vara, är bättre än andra.
Det blir då lätt att snegla på hur andra är och ifrågasätta sig själv. Hon som är varje grupps självklara centrum, han som är rolig och lättsam, hon som är myndig och korrekt, han som har så bra idéer, hon som är tyst och mild, han som är plikttrogen och noggrann. Ibland önskar vi att vi skulle vara lite mer som dem. Lite mer än vi är – eller lite mindre.
Vissa delar av våra personligheter kan också vara svåra att acceptera. Hur kul är det till exempel att inse att man är långsint, självcentrerad eller självömkande? Får man ens vara det? Ska man låtsas som ingenting, skämmas eller ändra sig?
Jag tänker att vi är som vi är av en anledning. Alla fyller olika funktioner, tack vare våra olikheter i hur vi fungerar och är. Olikheterna är en tillgång! Vi löser problem bättre när vi tillåts tänka olika, vi hjälper varandra om vi ger oss på uppgifter på olika sätt, vi berikar varandra när vi reagerar och känner olika. Brokiga grupper är mer kreativa – och har mindre inbördes konkurrens.
Jag brukar beskriva mänskligheten som en självsådd blomsteräng.
Den dramatiska, högväxta och djupröda vallmon syns på långt, långt håll och drar blickarna till sig. Gullvivan befinner sig på lägre höjd och är käck, solig och stabil. Om man tittar noga, kan man få syn på en blyg förgätmigej och när man kommer närmre kan man se hur skört vacker varje blomma är. Ett grässtrå, en timotej, vaggar högt ovanför på en stjälk och utan kronblad, rak och stolt och stark och livskraftig, om än något oansenlig. Blåklockan böjer modest på nacken, vajar lätt för vinden men drar blickarna till sig ändå. Maskrosen ses som ett ogräs, men man kan inte låta bli att bli glad av dess intensitet och imponerad av spridningsförmågan. I kanten av ängen står en tistel. Taggig och seg, men med blommor i en ovanlig, mustig, lila färg.
Alla har olika egenskaper och olika funktion. Maskrosen med sina långa rötter drar upp mineraler från de djupa jordlagren, till nytta för alla andra växter. Tisteln är seg och kan leva på nästan ingen jord alls i utkanten av ängen. Vallmon drar till sig bin och humlor som sedan besöker flera andra arter och pollinerar dem. Alla bidrar med något och kan samexistera just för att de är olika. De konkurrerar inte, de samverkar.
Så tänker jag att vi människor också är. Vi är olika på alla plan – fysiskt, psykiskt, emotionellt, andligt. I en tillåtande och bra miljö kan vi komplettera varandra!
Alla kan inte vara en vallmo. Det passar inte för alla att vara dramatiska och ha hög profil. Ja, den tar plats och är oerhört iögonfallande – men har du tänkt på att vallmon också är skör, svårflyttad/oflexibel och sitter ensam på sin stjälk? Varje beteende, varje människa har både fördelar och nackdelar. Och så måste det få vara. Vi är bäst när vi omfamnar allt vi är. Kanske är det lättare att acceptera att vara taggig och bister som en tistel, ifall en minns att en också är tålig, envis och intensiv?
När du är du, bidrar du med just den samling unika egenskaper som ingen annan kan ersätta. Det är värdefullt. Du är värdefull.
Det blir då lätt att snegla på hur andra är och ifrågasätta sig själv. Hon som är varje grupps självklara centrum, han som är rolig och lättsam, hon som är myndig och korrekt, han som har så bra idéer, hon som är tyst och mild, han som är plikttrogen och noggrann. Ibland önskar vi att vi skulle vara lite mer som dem. Lite mer än vi är – eller lite mindre.
Vissa delar av våra personligheter kan också vara svåra att acceptera. Hur kul är det till exempel att inse att man är långsint, självcentrerad eller självömkande? Får man ens vara det? Ska man låtsas som ingenting, skämmas eller ändra sig?
Jag tänker att vi är som vi är av en anledning. Alla fyller olika funktioner, tack vare våra olikheter i hur vi fungerar och är. Olikheterna är en tillgång! Vi löser problem bättre när vi tillåts tänka olika, vi hjälper varandra om vi ger oss på uppgifter på olika sätt, vi berikar varandra när vi reagerar och känner olika. Brokiga grupper är mer kreativa – och har mindre inbördes konkurrens.
Jag brukar beskriva mänskligheten som en självsådd blomsteräng.
Den dramatiska, högväxta och djupröda vallmon syns på långt, långt håll och drar blickarna till sig. Gullvivan befinner sig på lägre höjd och är käck, solig och stabil. Om man tittar noga, kan man få syn på en blyg förgätmigej och när man kommer närmre kan man se hur skört vacker varje blomma är. Ett grässtrå, en timotej, vaggar högt ovanför på en stjälk och utan kronblad, rak och stolt och stark och livskraftig, om än något oansenlig. Blåklockan böjer modest på nacken, vajar lätt för vinden men drar blickarna till sig ändå. Maskrosen ses som ett ogräs, men man kan inte låta bli att bli glad av dess intensitet och imponerad av spridningsförmågan. I kanten av ängen står en tistel. Taggig och seg, men med blommor i en ovanlig, mustig, lila färg.
Alla har olika egenskaper och olika funktion. Maskrosen med sina långa rötter drar upp mineraler från de djupa jordlagren, till nytta för alla andra växter. Tisteln är seg och kan leva på nästan ingen jord alls i utkanten av ängen. Vallmon drar till sig bin och humlor som sedan besöker flera andra arter och pollinerar dem. Alla bidrar med något och kan samexistera just för att de är olika. De konkurrerar inte, de samverkar.
Så tänker jag att vi människor också är. Vi är olika på alla plan – fysiskt, psykiskt, emotionellt, andligt. I en tillåtande och bra miljö kan vi komplettera varandra!
Alla kan inte vara en vallmo. Det passar inte för alla att vara dramatiska och ha hög profil. Ja, den tar plats och är oerhört iögonfallande – men har du tänkt på att vallmon också är skör, svårflyttad/oflexibel och sitter ensam på sin stjälk? Varje beteende, varje människa har både fördelar och nackdelar. Och så måste det få vara. Vi är bäst när vi omfamnar allt vi är. Kanske är det lättare att acceptera att vara taggig och bister som en tistel, ifall en minns att en också är tålig, envis och intensiv?
När du är du, bidrar du med just den samling unika egenskaper som ingen annan kan ersätta. Det är värdefullt. Du är värdefull.
|
MER
|
