BEKÄNNELSER FRÅN EN F D TRÄNINGSNARKOMAN
– Vilodag? Varför det? En dag i veckan tränar jag något annat i stället. Och vilar gör jag ju när jag sover. Jag gillar inte att vara stilla. Jag trivs med att vara energisk!
Det var så jag svarade när en läkare tyckte att jag hade för mycket skavanker för att träna. Han påpekade också att jag hade ett onormalt högt tempo i min kropp. Äsch – ”vila sex veckor” – det där kör de med hela tiden, tänkte jag.
Och jag gillade mitt höga tempo. Jag var snabbast, effektivast, tog beslut raskast och fick mest gjort. Av alla, faktiskt. Endorfin och adrenalin var min hyper-cocktail!
Träningsnarkoman
Under lång tid i mitt liv kunde jag inte vara utan träning. Inte en dag fick gå utan åtminstone ett riktigt hårt pass med puls över 200 i minst 30 min och muskelträning tills det brände och smärtade. Utöver det jobbade jag ju 5-10 timmar med fysiskt arbete också, som danslärare och koreograf, men det räknades inte riktigt. Jag behövde liksom köra ur kroppen rejält varje dag för att må bra.
Det var absolut tvingande. Träningen styrde hur jag planerade min dag, när jag åt (om jag åt) och vad jag gjorde i övrigt. Den gick först, som ett vilket beroende som helst.
Jag kunde inte existera utan min träning. Även på julafton smög jag iväg och körde lite fys i mitt sovrum. Som en alkoholist som smygsuper, eller narkomanen som går in på toa för att dra en lina.
Endorfiner
Det är kicken som är problemet. Endorfinerna – kroppens eget morfin. Endorfiner lindrar smärta, dämpar ångest och skapar ett skönt, lite avtrubbat rus. Det kemiska beroendet är olika starkt hos olika människor, men beroende blir vi allihop.
Jag behövde mina endorfiner. Varje dag, helst flera gånger. Innan jobbet hann jag med ett pass ibland, eller på lunchen. Sedan körde jag skiten ur mig någon gång under eftermiddagen/kvällen. Om inte dagen innehöll tillräckligt mycket motion, fick det bli en löprunda.
Det sorgliga är att jag inte såg att det var sjukt. Så mycket beröm jag fick för att jag var i perfekt form! Så många som såg mig som en förebild. Magrutor och superkondition var status i mina kretsar.
Artificiellt
Det var förstås ett helt artificiellt liv. Jag gick runt på mitt kroppsliga knark. Tänk om jag hade förstått det då! Att jag tog en sil innan jobbet, skippade lunchen för en lina och tog en rejäl tripp på kvällen. Det låter inte lika coolt, eller hur?
Det dröjde många år innan jag lärde mig att skilja mellan träning och rörelse. Vi är absolut fysiska varelser som behöver röra oss. Men träning är en modern uppfinning som tillkommit för att råda bot på en alltför stillasittande vardag. Och det gjorde inte min träning. Den bröt ner och gjorde mig beroende.
Lustfylld träning
Idag tränar jag bara lustfyllt och endast det som utgår ifrån naturlig rörelse. Inga artificiella och onaturliga rörelser i maskiner, inga kickar. Nu blir det dansklasser för vuxna, funk för stuffsuget och Free movement för optimal rörelse och kroppskännedom.
Söker du också efter mer lustfylld och kravlös träning?
Kanske vill du testa mina format?
Kika på mina träningspass!
Det var så jag svarade när en läkare tyckte att jag hade för mycket skavanker för att träna. Han påpekade också att jag hade ett onormalt högt tempo i min kropp. Äsch – ”vila sex veckor” – det där kör de med hela tiden, tänkte jag.
Och jag gillade mitt höga tempo. Jag var snabbast, effektivast, tog beslut raskast och fick mest gjort. Av alla, faktiskt. Endorfin och adrenalin var min hyper-cocktail!
Träningsnarkoman
Under lång tid i mitt liv kunde jag inte vara utan träning. Inte en dag fick gå utan åtminstone ett riktigt hårt pass med puls över 200 i minst 30 min och muskelträning tills det brände och smärtade. Utöver det jobbade jag ju 5-10 timmar med fysiskt arbete också, som danslärare och koreograf, men det räknades inte riktigt. Jag behövde liksom köra ur kroppen rejält varje dag för att må bra.
Det var absolut tvingande. Träningen styrde hur jag planerade min dag, när jag åt (om jag åt) och vad jag gjorde i övrigt. Den gick först, som ett vilket beroende som helst.
Jag kunde inte existera utan min träning. Även på julafton smög jag iväg och körde lite fys i mitt sovrum. Som en alkoholist som smygsuper, eller narkomanen som går in på toa för att dra en lina.
Endorfiner
Det är kicken som är problemet. Endorfinerna – kroppens eget morfin. Endorfiner lindrar smärta, dämpar ångest och skapar ett skönt, lite avtrubbat rus. Det kemiska beroendet är olika starkt hos olika människor, men beroende blir vi allihop.
Jag behövde mina endorfiner. Varje dag, helst flera gånger. Innan jobbet hann jag med ett pass ibland, eller på lunchen. Sedan körde jag skiten ur mig någon gång under eftermiddagen/kvällen. Om inte dagen innehöll tillräckligt mycket motion, fick det bli en löprunda.
Det sorgliga är att jag inte såg att det var sjukt. Så mycket beröm jag fick för att jag var i perfekt form! Så många som såg mig som en förebild. Magrutor och superkondition var status i mina kretsar.
Artificiellt
Det var förstås ett helt artificiellt liv. Jag gick runt på mitt kroppsliga knark. Tänk om jag hade förstått det då! Att jag tog en sil innan jobbet, skippade lunchen för en lina och tog en rejäl tripp på kvällen. Det låter inte lika coolt, eller hur?
Det dröjde många år innan jag lärde mig att skilja mellan träning och rörelse. Vi är absolut fysiska varelser som behöver röra oss. Men träning är en modern uppfinning som tillkommit för att råda bot på en alltför stillasittande vardag. Och det gjorde inte min träning. Den bröt ner och gjorde mig beroende.
Lustfylld träning
Idag tränar jag bara lustfyllt och endast det som utgår ifrån naturlig rörelse. Inga artificiella och onaturliga rörelser i maskiner, inga kickar. Nu blir det dansklasser för vuxna, funk för stuffsuget och Free movement för optimal rörelse och kroppskännedom.
Söker du också efter mer lustfylld och kravlös träning?
Kanske vill du testa mina format?
Kika på mina träningspass!
|
MER
|
