ATT SKALA EN LÖK
”Ska jag aldrig bli bra? Hur länge ska jag behöva kämpa för att komma tillbaka?” De här frågorna ekade i mig under svåra stunder under många år. Jag hör klienter, vänner och bekanta undra samma sak. Här är mitt svar: Ha förtröstan – och fortsätt tills det inte skaver.
Jag började min egen långa resa för ungefär sjutton år sedan. Det var då jag insåg att det inte höll, att mitt sätt att leva gjorde mig sjuk. Andra såg mig som sinnebilden av hälsa – extremt vältränad, slank, hyperenergisk, framgångsrik – men jag visste sanningen. Allt var på väg åt fel håll. Jag hade ont, var infektionskänslig, sinnessjukt trött och ledsen. Sedan många år tillbaka hade jag magproblem och kunde inte minnas sist jag hade en normal tarmtömning. Sjukvården hade inte några svar åt mig, så jag sökte alternativ vård.
En homeopat var först ut. Sedan en naturläkare. Här i processen gick allting fortfarande utför. Nu hade jag också fått en whiplashskada och min hud hade blivit så skör att den sprack när jag duschade. Jag hade vestibulit, lederna svullnade oförklarligt upp, jag hade fått sömnsvårigheter och började tappa minnet. Trots mina försök gick min hälsospiral alltså nedåt, men jag gav inte upp. Jag visste att jag var på rätt väg. Det tar bara tid att stanna en oljetanker…
Reiki och Rosenterapi anslöt, senare Horstmanntekniken och Resanterapi. Ytterligare någon homeopat, en klok gubbe ute i småländska skogen, någon Osteopat. Jag gick själv kurs i Horstmanntekniken och hittade en kollega att få hjälp av.
Vi brukade träffas en gång i månaden. Pratade, bytte erfarenheter, frågade varandra och hjälpte varandra med vår gemensamma teknik. Efter några träffar började jag få ont strax före våra möten. Ibland var det så pass illa att jag på mötesdagen knappt kunde hanka mig fram, men så fick jag hjälp och det släppte. Det var kroppens sätt att lyfta fram problem, att tala om vad det var dags att ta itu med. Jag och min vän brukade skratta och pusta lite kring att det alltid tycktes finnas något att jobba med. Skulle vi aldrig bli färdiga och smärtfria? Varje gång den frågan kom upp, påminde vi varandra om LÖKEN.
Under utbildningen lärde vi oss nämligen att vägen genom behandlingar och livsstilsförändringar är som att skala en lök. Det yttre skalet kan vara lite torrt och hårt, men det släpper ofta rätt lätt. Under det finns det kanske lite segare lager. Ibland går dessa också lätt, men andra gånger är de riktigt luriga och man får ta dem i etapper. Ytterligare gånger är det ett tunt skal som åker av. Då känns det inte så mycket och det är lätt att tänka ”hurra, nu är jag nog helt bra snart”. Strax därefter visar det sig dock nästan alltid finnas ett riktigt eländigt styvt lager som är riktigt klurigt att få av. Den viktigaste insikten var att oavsett vilket lager en skalar av för tillfället, så är det absolut nödvändigt att ta det innan en kan ta nästa.
Jag gillar liknelsen med löken. Processen från ohälsa till hälsa är ibland både lång och lite knölig. Ibland ser man sin progress, ibland är det dimmigt. Att då tänka: ”Det här var ett räligt lager” underlättar, så att man kan orka vidare.
Hur långt man vill skala löken är vars och ens ensak. En vill bara ta av det yttersta skalet, det som besvärar just nu. En annan vill komma in till kärnan, verkligen plocka av allt som har byggts upp runt om. En tredje tar arbetet i etapper: En tredjedel först, paus några år och fortsättning sedan. Det handlar om att vi skalar vidare tills det inte skaver längre – och när det är, avgör vi själva.
Jag och min kollega skalade tillsammans bort pålagringar som livet och våra livsmönster hade givit oss. Medan vi jobbade med ömmande höfter och stela ryggar, ändrade vi också tankemönster och känslomönster samt började ta bättre beslut om sådant som kost och sömn, tog helt enkelt hand om oss själva på ett bättre sätt. Efter ett tag hade vi inte behov av att ses lika ofta, men vi fortsatte ändå träffas för umgänget. Och för ”tusenmilaservice” – för även om en vet bra så händer det ibland att en gör lite dumt eller att något tokigt inträffar. Eller så är det dags att ta ett kliv upp i den långa utvecklingstrappan.
Så känner du att din hälsoprocess är jobbig: Tänk att du skalar din lök. Nu jobbar du med ett tjockt och envist lager, som när det är borta ger dig helt nya möjligheter! Gråt en skvätt för att det är tungt – och skala vidare. Du är på väg. Det är bra nog.
Jag började min egen långa resa för ungefär sjutton år sedan. Det var då jag insåg att det inte höll, att mitt sätt att leva gjorde mig sjuk. Andra såg mig som sinnebilden av hälsa – extremt vältränad, slank, hyperenergisk, framgångsrik – men jag visste sanningen. Allt var på väg åt fel håll. Jag hade ont, var infektionskänslig, sinnessjukt trött och ledsen. Sedan många år tillbaka hade jag magproblem och kunde inte minnas sist jag hade en normal tarmtömning. Sjukvården hade inte några svar åt mig, så jag sökte alternativ vård.
En homeopat var först ut. Sedan en naturläkare. Här i processen gick allting fortfarande utför. Nu hade jag också fått en whiplashskada och min hud hade blivit så skör att den sprack när jag duschade. Jag hade vestibulit, lederna svullnade oförklarligt upp, jag hade fått sömnsvårigheter och började tappa minnet. Trots mina försök gick min hälsospiral alltså nedåt, men jag gav inte upp. Jag visste att jag var på rätt väg. Det tar bara tid att stanna en oljetanker…
Reiki och Rosenterapi anslöt, senare Horstmanntekniken och Resanterapi. Ytterligare någon homeopat, en klok gubbe ute i småländska skogen, någon Osteopat. Jag gick själv kurs i Horstmanntekniken och hittade en kollega att få hjälp av.
Vi brukade träffas en gång i månaden. Pratade, bytte erfarenheter, frågade varandra och hjälpte varandra med vår gemensamma teknik. Efter några träffar började jag få ont strax före våra möten. Ibland var det så pass illa att jag på mötesdagen knappt kunde hanka mig fram, men så fick jag hjälp och det släppte. Det var kroppens sätt att lyfta fram problem, att tala om vad det var dags att ta itu med. Jag och min vän brukade skratta och pusta lite kring att det alltid tycktes finnas något att jobba med. Skulle vi aldrig bli färdiga och smärtfria? Varje gång den frågan kom upp, påminde vi varandra om LÖKEN.
Under utbildningen lärde vi oss nämligen att vägen genom behandlingar och livsstilsförändringar är som att skala en lök. Det yttre skalet kan vara lite torrt och hårt, men det släpper ofta rätt lätt. Under det finns det kanske lite segare lager. Ibland går dessa också lätt, men andra gånger är de riktigt luriga och man får ta dem i etapper. Ytterligare gånger är det ett tunt skal som åker av. Då känns det inte så mycket och det är lätt att tänka ”hurra, nu är jag nog helt bra snart”. Strax därefter visar det sig dock nästan alltid finnas ett riktigt eländigt styvt lager som är riktigt klurigt att få av. Den viktigaste insikten var att oavsett vilket lager en skalar av för tillfället, så är det absolut nödvändigt att ta det innan en kan ta nästa.
Jag gillar liknelsen med löken. Processen från ohälsa till hälsa är ibland både lång och lite knölig. Ibland ser man sin progress, ibland är det dimmigt. Att då tänka: ”Det här var ett räligt lager” underlättar, så att man kan orka vidare.
Hur långt man vill skala löken är vars och ens ensak. En vill bara ta av det yttersta skalet, det som besvärar just nu. En annan vill komma in till kärnan, verkligen plocka av allt som har byggts upp runt om. En tredje tar arbetet i etapper: En tredjedel först, paus några år och fortsättning sedan. Det handlar om att vi skalar vidare tills det inte skaver längre – och när det är, avgör vi själva.
Jag och min kollega skalade tillsammans bort pålagringar som livet och våra livsmönster hade givit oss. Medan vi jobbade med ömmande höfter och stela ryggar, ändrade vi också tankemönster och känslomönster samt började ta bättre beslut om sådant som kost och sömn, tog helt enkelt hand om oss själva på ett bättre sätt. Efter ett tag hade vi inte behov av att ses lika ofta, men vi fortsatte ändå träffas för umgänget. Och för ”tusenmilaservice” – för även om en vet bra så händer det ibland att en gör lite dumt eller att något tokigt inträffar. Eller så är det dags att ta ett kliv upp i den långa utvecklingstrappan.
Så känner du att din hälsoprocess är jobbig: Tänk att du skalar din lök. Nu jobbar du med ett tjockt och envist lager, som när det är borta ger dig helt nya möjligheter! Gråt en skvätt för att det är tungt – och skala vidare. Du är på väg. Det är bra nog.
|
MER
|
