AGGRESSIVITET
”Jag blir bara så fruktansvärt arg. Jag vet inte varför.” Orden var inte mina, men de kunde ha varit det. För sisådär 20 år sedan.
”Temperament”
Jag var känd som ”hon den glada”. Jo, jag var alltid glad. Superkvillrig och sprudlande. Utom när det tände till, förstås. Då blev jag rasande på två röda. Jo jo, jag hade ju ”temperament”!
Värst var det i trafiken. Folk som svängde ut hastigt och hejdade trafiken, folk som inte blinkade, folk som blinkade fel i rondeller – alla gjorde de mig totalt galen. Så vansinnigt arg att jag på drömde om att köpa en gammal, tung och stor bil som klarade att bumpa in i de där dåliga bilisterna när de gjorde fel. Förfärligt, men sant.
Uppe i varv
Jag var också alltid uppe i varv. Det var full fart hela tiden. Jag åt till och med fort. Tugga? Ah, fyra fem gånger räcker väl? Jag for runt som en racerbil hela dagen till kl 01, då jag slängde mig i sängen och drog upp täcket. Fem minuter senare irriterade jag mig på att jag inte kunde somna.
Min förklaring var att ”det fanns för mycket tankar i min hjärna”. Jag la därför ett anteckningsblock vid sängen, där jag kunde skriva ner allt viktigt som jag kom på. Det gjorde jag, både på kvällen och vid uppvaknanden på natten. Vilken bra idé!
När jag läste mina anteckningar i dagsljus, insåg jag dock den sorliga sanningen: De var bara strunt. En del var sådant jag redan hade skrivit på kom ihåg-listor. Annat var nonsens. Jag förstod inte. Jag tyckte jag hade tänkt så redigt. Varför höll min hjärna mig (halv)vaken för det där? Varför ville min hjärna inte koppla ner?
Stress
Förklaringen kom när jag genom en läkare fick mer information om stress. Stress är vår fight-or-flight reaction, vår slåss-eller-fly-reaktion. De flesta som är stressade, blir aggressiva. Det hör ihop. Vi måste vara arga för att kunna slåss. Det hjälper också att vara arg (eller riktigt rädd) om man ska springa fort.
Stress ökar vår aggressivitet och minskar vår förmåga att sortera intryck, till empati, till att tänka logiskt och överväga olika alternativ. Kroppen vill överleva, så den prioriterar de funktionerna. Tänka kan vi göra sedan, när vi är i säkerhet.
Men jag ville ju tänka! Klokt, helst. Och vara empatisk. Njuta. Glädjas åt det lilla. Hur skulle jag kunna få ihop det med mitt stressiga liv?
Insikt
Svar: Det går inte. Att ständigt springa runt i livet på högvarv är inget annat än galet. Att dessutom vara onödigt arg är inte bara tråkigt utan också dumt. Är livet något som ska gå fort? Är vitsen med att leva att hinna med flest saker innan man dör? Livskvantitet i stället för livskvalitet?
Saliga är de saktmodiga ty de skola besitta världen, står det i Bibeln.
Saktmodig betyder fridsam, tålig, beskedlig, fördragsam, lugn, ödmjuk, fredlig.
Det lilla citatet dök upp i huvudet. När jag tänkte på det, så insåg jag: De gör ju redan det. De besitter jorden, för de ser den. De njuter av den. De är ett med den. Medan mitt stressade jag for runt som ett torrt skinn och jagade (oklart vad), så hade de redan allt de behövde.
Där och då bestämde jag mig: Jag ska bli en av dem. En lugn, fredlig och fördragsam typ. En av de som har tid att tänka, att känna, att njuta.
Det är roligare för både mig och min omgivning.
Och jag behöver inte köpa en krocksäker bil heller.
”Temperament”
Jag var känd som ”hon den glada”. Jo, jag var alltid glad. Superkvillrig och sprudlande. Utom när det tände till, förstås. Då blev jag rasande på två röda. Jo jo, jag hade ju ”temperament”!
Värst var det i trafiken. Folk som svängde ut hastigt och hejdade trafiken, folk som inte blinkade, folk som blinkade fel i rondeller – alla gjorde de mig totalt galen. Så vansinnigt arg att jag på drömde om att köpa en gammal, tung och stor bil som klarade att bumpa in i de där dåliga bilisterna när de gjorde fel. Förfärligt, men sant.
Uppe i varv
Jag var också alltid uppe i varv. Det var full fart hela tiden. Jag åt till och med fort. Tugga? Ah, fyra fem gånger räcker väl? Jag for runt som en racerbil hela dagen till kl 01, då jag slängde mig i sängen och drog upp täcket. Fem minuter senare irriterade jag mig på att jag inte kunde somna.
Min förklaring var att ”det fanns för mycket tankar i min hjärna”. Jag la därför ett anteckningsblock vid sängen, där jag kunde skriva ner allt viktigt som jag kom på. Det gjorde jag, både på kvällen och vid uppvaknanden på natten. Vilken bra idé!
När jag läste mina anteckningar i dagsljus, insåg jag dock den sorliga sanningen: De var bara strunt. En del var sådant jag redan hade skrivit på kom ihåg-listor. Annat var nonsens. Jag förstod inte. Jag tyckte jag hade tänkt så redigt. Varför höll min hjärna mig (halv)vaken för det där? Varför ville min hjärna inte koppla ner?
Stress
Förklaringen kom när jag genom en läkare fick mer information om stress. Stress är vår fight-or-flight reaction, vår slåss-eller-fly-reaktion. De flesta som är stressade, blir aggressiva. Det hör ihop. Vi måste vara arga för att kunna slåss. Det hjälper också att vara arg (eller riktigt rädd) om man ska springa fort.
Stress ökar vår aggressivitet och minskar vår förmåga att sortera intryck, till empati, till att tänka logiskt och överväga olika alternativ. Kroppen vill överleva, så den prioriterar de funktionerna. Tänka kan vi göra sedan, när vi är i säkerhet.
Men jag ville ju tänka! Klokt, helst. Och vara empatisk. Njuta. Glädjas åt det lilla. Hur skulle jag kunna få ihop det med mitt stressiga liv?
Insikt
Svar: Det går inte. Att ständigt springa runt i livet på högvarv är inget annat än galet. Att dessutom vara onödigt arg är inte bara tråkigt utan också dumt. Är livet något som ska gå fort? Är vitsen med att leva att hinna med flest saker innan man dör? Livskvantitet i stället för livskvalitet?
Saliga är de saktmodiga ty de skola besitta världen, står det i Bibeln.
Saktmodig betyder fridsam, tålig, beskedlig, fördragsam, lugn, ödmjuk, fredlig.
Det lilla citatet dök upp i huvudet. När jag tänkte på det, så insåg jag: De gör ju redan det. De besitter jorden, för de ser den. De njuter av den. De är ett med den. Medan mitt stressade jag for runt som ett torrt skinn och jagade (oklart vad), så hade de redan allt de behövde.
Där och då bestämde jag mig: Jag ska bli en av dem. En lugn, fredlig och fördragsam typ. En av de som har tid att tänka, att känna, att njuta.
Det är roligare för både mig och min omgivning.
Och jag behöver inte köpa en krocksäker bil heller.
|
MER
|
